A star is born – and four lights were put out.

LinaFina och Vemund måste ha parat strax efter att de möttes i Norge, för den 7 juli kom bebisarna. Så mina föraningar om att hon var för tjock för att vänta ytterligare en månad stämde. Men tyvärr kom ungarna troligen några dagar för tidigt, säkerligen till följd av en infektion som LinaFina har dragits med en längre tid, trots penicillinkurer och täta veterinärskontroller. Vi har kostat på LinaFina all tänkbar hjälp. Vi var rädda att vi skulle förlora alla kattungar och i värsta fall även LinaFina.

Det blev i alla fall en överlevande. En liten livskraftig sköldpaddshona. Vi kallar henne Mrs ”Missis” Robinson, efter filmen Mandomsprovet. Dessutom var ju även Robinson Kruse en riktig överlevare. Mer om henne kommer i nästa inlägg och många framtida hoppas jag. Men först måste jag sörja klart de små som jag aldrig fick lära känna.  Det var en sagolikt vacker kull som föddes rent Skogismässigt. De hade stora öron med tofsar, fina hakor och spikraka profiler. Dessutom hade de pappa Vemunds vackra silver.

Vi hade en vacker ceremoni med hela familjen där vi tog farväl av de små kattänglarna. Lovisa hade regisserat ceremonin från början till slut. Först hade de små kattungarna lagts i en hjärtformad kista, med tassarna runt varandra. Under själva ceremonin låg kistan på en altare av sten och vi var alla klädda i svart och vitt. Lovisa i helsvart med ett diadem med svart flor för ansiktet. Jag i helvitt. Pappa Daniel i helsvart. Storebror Måns i svart kostym från fifth avenue shoe repair med vit skjorta och vita sneakers. Hans flickvän Molly i en vackert enkel svart klänning. Och Lovisas kompis Olivia i svartvita kläder som hon lånat av Lovisa. Alla utom jag och Daniel var sagolikt vackra. Lovisa hade också bestämt att vi skulle tända fyra silverljus som brann under hela ceremonin och som vi i slutet skulle släcka – ett efter ett.

Jag höll först mitt tal (Lovisas beslut). Sedan höll Lovisa sitt tal. Tårarna rann på oss alla (nästan, jag tror Måns och Daniel stod pall). Sedan sjöng vi en sång som Lovisa och hennes kompis Signe skrivit. Den heter vanligtvis ”Fly to America, Fly” men nu gjorde vi om texten till ”Fly to the heaven, Fly”

Därefter blåste vi ut ljusen, ett efter ett och begravde den lilla kistan. Det var en så vacker, sorglig och värdig ceremoni så jag vet vem som ska få regissera min begravning.