Uställningarnas vara eller icke vara
Jag tänker ofta på utställningarnas vara eller icke vara. Å ena sidan känns det onaturligt att ställa ut något så naturligt och okonstlat som en katt, speciellt en Skogkatt. Å andra sidan främjar det katternas hälsa och höjer katternas status i samhället vilket motverkar att man ser katter som en slags andraklassens husdjur som man bara kan lämna åt sitt öde när sommaren är slut. Dessutom verkar katterna tycka att det är helt OK. Maud är alltid mycket trevligare efter att hon har varit på utställning, hon är keligare och mer uppmärksam i flera veckor efteråt. Sean Connery är helt oberörd, lika lekfull och kelig som vanligt.
De som ställer ut sina katter tar verkligen hand om dem extra noga för att de ska gå bra i tävlingarna. De får bra mat, deras hälsa sköts bättre, de får inte springa lösa och riskera att bli överkörda och de hålls i trim både fysiskt och psykiskt. Reglerna kring utställningarna är anpassade för kattens bästa, bara friska välskötta katter får vara med. Varje katt veterinärbesiktigas innan de släpps in. Ändå kan jag inte hjälpa att något inom mig säger att detta inte är naturligt och jag är extra noga med att vara uppmärksam på hur katterna reagerar på de olika momenten; tvätten, kloklippningen och trimningen innan, besiktningen, buren och domarens hanterande under uställningen. Innan varje utställning tänker jag att detta är nog sista gången. När jag väl är där börjar jag redan planera för nästa gång. Ja, det är väl dags att kolla upp nästa tillfälle.