8 månader

Den 12 mars hände något förskräckligt. Min högt älskade Katniss gick bort alldeles för tidigt. Min pigga, glada, goa kattunge. Hon hade gått upp på morgonen med Daniel vid 6 med samma glada skuttande som alltid. En stund efteråt ville hon ha hjälp av honom för att få loss sin favoritleksak som hade fastnat i trappan. Daniel lirkade loss den och Katniss skuttade glatt vidare med den i munnen. Daniel cyklade till jobbet kvart över sex och Katniss satte sig att äta torrfoder i väntan på att jag skulle vakna och ge henne något godare.

06.20 vaknar jag av att Katniss inte ligger på mitt bröst som hon brukar. Min plan var att gå upp vid 07:00 så jag låg kvar i sängen och svarade på mail på paddan. Med jämna mellanrum funderade jag på lillskruttan och när hon skulle komma. Till slut kunde jag inte hålla mig från henne så jag gick upp och förväntade mig att hon skulle komma skuttande i 180 som vanligt när hon hör att jag är vaken. Alla katter kom men ingen Katniss.

Min första tanke var att hon måste ha blivit inlåst. Det är så olikt henne att inte vara först av alla hos mig. Jag ropade. Inga ljud från Katniss. Jag öppnade varje stängd dörr. Ingen Katniss. Jag börjar bli orolig och lite arg och tänker att Daniel måste ha råkat släppa ut henne när han tog cykeln. Typiskt också. Det är bara ta på sig skor och gå ut och ropa. Men först ska jag testa en sista sak. Jag öppnar en burk av hennes favoritmat. Då kommer hon säkert om hon är hemma. Jag går fram till matplatsen och där ligger hon! Jag bara skriker rakt ut. Jag som alltid är så sansad blir helt paralyserad av sorg. Mina tårar bara forsar. Jag tar upp henne och hon är sval och lealös med tungan blåaktig och hängande utanför mungipan. Jag tar upp och tittar henne i munnen. Svalget är fullt av mat. Jag lägger henne över axeln med huvudet hängande nedåt och masserar henne över magen och ryggen. Och ut kommer mat och en stor suck. Men hon vaknar inte. Hon måste ha kvävts till döds.

Lovisa har hört mig och kommer ner och ser mig och Katniss och börjar storgråta. Jag försöker både trösta Lovisa och få igång Katniss men det är lönlöst. Livet måste ha lämnat den lilla kroppen strax efter att Daniel gick. Så jag och Lovisa bearbetar vår sorg genom att förbereda Katniss för begravning. I huvudet mal tankarna. Tänk om jag bara kunde ha försökt lite till? Tänk om jag hade gått ner när jag vaknade? Tänk om jag genast satt mig i bilen och kört i ilfart till veterinären när jag hittade henne? Samtidigt tänker jag att vad hade hon fått för liv om vi lyckades rädda henne till livet men följden blev hjärnskador och svårigheter att leva ett fullgott kattliv. Skulle jag få igång henne är det bara för vår skull inte för hennes, hon har redan lämnat oss. Hon har det bra. Det är bara i oss det gör så gruvligt ont.

Vi tog en kartong som Lovisa hade målat svart sedan tidigare. I den bäddade vi ner henne med hennes favoritleksaker, en skön filt och Lovisa ville även ge henne lite vackert glitter. Sedan stoppade vi kartongen i en pappkasse. Katniss kunde leka i timmar i pappkassar så Lovisa tyckte bestämt att vi skulle ha en pappkasse runt henne. Sedan frös vi ner henne i väntan på begravning till då tjälen gått ur marken.

Jag saknar henne varje dag. I början var det värst, jag har aldrig saknat en katt så mycket. Familjen kallade henne plåstret eftersom hon var som ett plåster på mig efter att vi hade gått igenom så mycket tillsammans. Hon låg på mig på natten. Hon satt bredvid mig när jag jobbade. Hon låg i handfatet när jag sminkade mig. Hon låg på ryggstödet av soffan om jag tittade på TV. Varje gång jag gick in i ett rum och stängde om mig satt hon utanför och väntade på att jag skulle komma ut igen. Om Daniel undrade var jag var så tittade han efter Katniss för att veta. Hon markerade alltid min plats i huset.

Efteråt var saknaden så stor. Hon saknades vid datorn, i handfatet, på ryggstödet, i sängen…Varje gång jag passerade hennes matskål så stack det till så rejält i hjärtat på mig så att jag tappade andan. Det är helt sjukt att sakna en katt så men jag kunde inte hjälpa det. Först nu börjar jag bli lite människa igen.

Katniss som gjorde allt i 180. Hon lekte i 180, kelade i 180, spelade på iPaden i 180, sprang i 180 och åt i 180. Det blev hennes olycka. Vila i frid kära, goa, ljuvliga, kärleksfulla lilla hårboll.