Ljuset i tunneln

Min älskade Maud blev parad med Tiger precis som planerat. Jag var så lycklig, jag hade längtat i över två år på att just de två skulle få små minimånsar. Hon gick i väntans tider, bröstvårtorna hade precis börjat visa tecken på dräktighet när hon en morgon låg i en blodpöl i sängen. Det var uppenbart att blödningarna kom från henne. Jag for iväg till veterinären som gjorde ultraljud. Jovisst fanns det små foster i magen, samtidigt hade hon hög feber och verkade lätt uttorkad. Hon fick dropp och antibiotika och vi for hem. Nästa morgon när jag vaknade var tempen nere och jag kände mig lite förhoppningsfull. Men snart steg den igen och blödningarna fortsatte. Så vi for till Bagarmossen. Där föreslog de genast att vi skulle plocka bort livmodern. Och jag som ett knappt dygn tidigare hade sett de små fosterblåsorna hade svårt att ta till mig att kastrera henne, bara så där. Min härliga Maud som har varit världens bästa mamma, ska hon aldrig mer få ungar? Och ungarna, kan man ta livet av dem bara så där? Och, jag, som så länge hade sett fram emot att få avkommor mellan Maud och Tiger, skulle det aldrig mer vara möjligt, tänkte jag medan tankarna snurrade vilt i huvudet på mig.  Jag bad dem försöka se om man på något sätt kunde vända utvecklingen på något annat sätt, kanske en annan antibiotika skulle göra skillnad? De sa att de var tvungna att tänka på hennes bästa och jag kunde inte annat än hålla med. Mauds hälsa är viktigast. De skickade hem mig och ringde senare och sa att de beslutat att det enda rätta var att kastrera henne, hon var riktigt dålig och det droppade var ur henne. Jag gav dem min tillåtelse med en stor sorg i bröstet. Tänk om jag inte bara förlorade alla ungarna utan även min älskade Maud som är så fantastisk. Väntan efter operationen var evighets lång. Till slut fick jag besked från veterinären som hade utfört ingreppet. Livmodern hade varit så full av var och så tunn att den varit nära att spricka. När de tog ut den läckte det var ut i buken. De var osäkra på om de skulle klara henne igenom detta. Efter ett par dygn av oro och alldeles för lite sömn fick jag beskedet att hon tagit sig igenom den svåraste biten och att jag kunde få ta med henne hem. Hon var mager som ett skelett när jag fick tillbaka henne. Men hon levde.

Nu är hon hemma och kämpar så tappert med tratten på huvudet. Hon äter, dricker, sover och spinner dagarna i ända. Hon är fantastisk och jag har redan vant mig vid att min älskade avelshona nu är en älskad kastrat. Hon har blivit hela familjens kelgris som i ett trollslag, hon som alltid tidigare varit mest min. Sean Connery som är van vid att ha den rollen verkar ta det riktigt bra. Just nu råder stor harmoni i både katt- och människoflocken.